Min familj är stor,den är jättestor men den varierar liksom.Den växer och den krymper.Barn kommer och barn går.Själv kör jag och plockar upp och lämnar av,fram och tillbaka.Till centralen för att hämta upp.Då är vi glada,armarna utsträckta,munnarna ler,vi säger :åh vad vi har längtat och vi gläds åt hur många dagar vi har att se fram emot tillsammans.Vi är så glada för detta så vi säger det om och om igen.
Dagarna går och dom går alldeles för fort och så är vi där igen vid den dagen vi fruktat.Dags att ta avsked.Armarna hänger,munnen är ledsen vi säger:åh vad dagarna gått fort,åh vad vi vill att barnet inte ska åka.Vi är så ledsna för detta så vi säger det om och om igen.Medans dagarna går är vi upptagna av att vara glada över att vi är tillsammans och ledsna över att vi inte får fortsätta att vara tillsammans.Jag kör fram och tillbaka ,jag lämnar och hämtar ,musiken strömmar ut i bilen och ramar in det hela.Ibland försvinner en cd och sedan dyker den plötsligt upp igen och en som varit så saknad men nu hittat hem igen är American V:A Hundred Highways med Johnny Cash.Den är så jävla bra!!Möten och avsked,glädje och sorg
Livet rullar på längs motorvägen in mot staden.Jag kör fram och tillbaka,fram och tillbaka,musiken strömmar ut och ramar in hela detta liv som rullar på min never ending tour som är mitt liv.Ja så är det
Det är jag och Bob
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar