Herr Klemens the agitator
”Gå ut och var glad, din jävel”
Man ska som bekant akta sig för att generalisera, men jag tror trots allt att man kan peka på två saker som förenar det svenska folket: hatet mot TV4:s Patrick Ekwall och den odödliga, ständigt närvarande kärleken till sommaren. Och medan TV-tittarna tvingas stå ut med Ekwall i princip året runt, så begränsar sig tidsluckan ämnad att ägna sig åt passionerad sommardyrkan till ungefär tre månader. Under de här månaderna cirkulerar genomsnittssvenskens liv kring en enda sak: just det – sommaren. Alla drömmar, ambitioner och planer involverar på ett eller annat sätt sol, bad, långa utekvällar, dråsiga parkvistelser och allt annat som ingår i en typisk ”svensk” sommar.
Och det här stör mig. Jag har inget problem med aktiviteterna i sig – det finns få saker jag njuter mer av än en lat eftermiddag i en hängmatta i sällskap med en bok, eller långa promenader längs stadens gator i temperaturer som inte leder till att man i sin köldslagna, huttrande och hopkurade gestalt börjar likna en crackmissbrukare på väg mot ett återfall. Allt det där är jättebra. Det som stör mig är den kollektiva hypen som hemsöker hela vårt land under tre månader i sträck (ännu längre i och med att uppsnackandet av sommaren inleds någon gång i februari). Sommaren har den unika förmågan att kunna knuffa bort alla andra potentiella samtalsämnen från tapeten. Så fort de första solstrålarna gör sig påminda slår en switch om i svenskens huvud, och från och med den stunden fram till att löven ändrar färg existerar ingenting annat i hans eller hennes universum. Stryk förresten det där med solstrålarna, för svensken har betydligt slappare kriterier än så. För när det är sommar så är det sommar. Det spelar ingen roll om inte vädret följer schemat. Om så solen slocknade och hela världen försänktes i en ny, skoningslös istid, där allt växtliv förintades och alla världshav förvandlades till enorma isspeglar, så skulle vi ändå kunna åka ner till Långholmen på en valfri juniförmiddag för att kolla på hur blåfärgade Stockholmare bredde ut sina picknickmattor och med fingrar när som helst redo för amputation krampaktigt letade sig fram till sina Bob Marley-spellistor på Spotify. Det är en naturlag lika pålitlig som allt Newton någonsin kunde tänka sig.
Men det kanske är att betrakta som en frihetshandling. Ett folk som är belägrat av kylan större delen av året kanske måste slå sig fria då och då. Även om solen inte är med på leken. Jag önskar bara att jag slappa höra om skiten.
Man ska som bekant akta sig för att generalisera, men jag tror trots allt att man kan peka på två saker som förenar det svenska folket: hatet mot TV4:s Patrick Ekwall och den odödliga, ständigt närvarande kärleken till sommaren. Och medan TV-tittarna tvingas stå ut med Ekwall i princip året runt, så begränsar sig tidsluckan ämnad att ägna sig åt passionerad sommardyrkan till ungefär tre månader. Under de här månaderna cirkulerar genomsnittssvenskens liv kring en enda sak: just det – sommaren. Alla drömmar, ambitioner och planer involverar på ett eller annat sätt sol, bad, långa utekvällar, dråsiga parkvistelser och allt annat som ingår i en typisk ”svensk” sommar.
Och det här stör mig. Jag har inget problem med aktiviteterna i sig – det finns få saker jag njuter mer av än en lat eftermiddag i en hängmatta i sällskap med en bok, eller långa promenader längs stadens gator i temperaturer som inte leder till att man i sin köldslagna, huttrande och hopkurade gestalt börjar likna en crackmissbrukare på väg mot ett återfall. Allt det där är jättebra. Det som stör mig är den kollektiva hypen som hemsöker hela vårt land under tre månader i sträck (ännu längre i och med att uppsnackandet av sommaren inleds någon gång i februari). Sommaren har den unika förmågan att kunna knuffa bort alla andra potentiella samtalsämnen från tapeten. Så fort de första solstrålarna gör sig påminda slår en switch om i svenskens huvud, och från och med den stunden fram till att löven ändrar färg existerar ingenting annat i hans eller hennes universum. Stryk förresten det där med solstrålarna, för svensken har betydligt slappare kriterier än så. För när det är sommar så är det sommar. Det spelar ingen roll om inte vädret följer schemat. Om så solen slocknade och hela världen försänktes i en ny, skoningslös istid, där allt växtliv förintades och alla världshav förvandlades till enorma isspeglar, så skulle vi ändå kunna åka ner till Långholmen på en valfri juniförmiddag för att kolla på hur blåfärgade Stockholmare bredde ut sina picknickmattor och med fingrar när som helst redo för amputation krampaktigt letade sig fram till sina Bob Marley-spellistor på Spotify. Det är en naturlag lika pålitlig som allt Newton någonsin kunde tänka sig.
Men det kanske är att betrakta som en frihetshandling. Ett folk som är belägrat av kylan större delen av året kanske måste slå sig fria då och då. Även om solen inte är med på leken. Jag önskar bara att jag slappa höra om skiten.
Du skriver fantastiskt bra klemens!!!!!! Och detta stämmer precis!!!!!!!
SvaraRaderaklemens rockar!!
SvaraRadera