jag bockar och bugar. Men framförallt gråter jag.Så fort jag tänker på dom,Paul,Rasmus,Bengt.Alla som dog och dom som blev kvar.Benjamin.
Ensamheten,tystnaden,saknaden.
Det är som om fördämningarna har släppt.Som en flodvåg som väller fram.Människorna gråter.Vi grips så av dessa människoöden och vi gråter av skam över hur dom blev behandlade.
Så ovärdigt!!!!
Nu får dom upprättelse genom våra tårar.
Vi säger
Förlåt!
det enda jag vet om skrivande är att jag måste göra det
3 timmar sedan
Bra bildval!
SvaraRaderaJag ville aldrig att det skulle ta slut.