måndag 30 juli 2012

70 000 plus!!

Två underbara konserter!!!
Så många känslor.......
Svårt att hitta orden.
Kan ju bero på att dom orden som skulle försöka beskriva alla dessa känslor,dom orden är inte uppfunna ännu.

Vi började köa i tisdags.
I strålande solsken slog vi upp våra tält,fick våra könummer och sedan var det bara att chilla.Gulkepsarna skötte uppropen och däremellan hade vi ledigt.
Då drog vi ner på stan.
Först till Sportlife och duschade och sedan frukost på vårt mysiga stamställe.
Dags för nästa upprop och så håller det på.
Tills konsertdagen.
Då hottar det till sig!
Uppropen kommer tätare.
Missar du ett är du körd!
Då är du ute ur kön!
Sedan är det uppställning utanför arenan.
Klara av sista toabesöket.
Inte dricka mer för nu blir det inga fler av ovannämda besök på åtskilliga timmar.
Så stängs vi in i fållan, i nummer ordning släpps vi in,vi får våra band och vi får gå på långt led in på arenan.
Inte springa.
Då kastas du ut.
Gå lugnt och stilla.
Fram till scenkanten och jubla över att du har gjort det igen!!!
Tagit dig längst fram!!!!
Så sätter sig alla ner på marken vid sin ståplats och väntar.
Plötsligt kommer rycket!
Några ställer sig upp vilket får alla att komma på fötter och då gäller det att vara snabbt upp och se till att stå kvar och inte bli bortföst av trycket.
Som den gamla köräv jag är håller jag min plats och ingen flyttar på mig!!
Dessutom ska alla familjemedlemmar ses till och att allas positioner hålls stadiga!
Det är lite som att dra ut i krig!

Att köa är himmel och helvete!
Att möta Bruce och E Street Band är bara HIMMEL!!!!!!!!!!!!!!


Bastigubben har stått under flera konserter tidigare med skylten som det står Frankie på men aldrig har vi fått den.....................igår kom den!!!!!!!


Hela läktaren lyser upp av iphones och det är mäktigt bortom gåshud,ja det är helt enkelt inte möjligt att beskriva!!







 





 Clarence blir hyllad under båda konserterna många gånger om.På ett fint och värdigt sätt! Men det är tomt på hans plats.................

Så närmar vi oss slutet och jag hör dom välkända tonerna och jag tänker att det här går inte.
Detta är och förblir Clarence låt.
Men så stiger Jake fram och gör solot........solonas solo.........Tonerna som bara är Big Man!!!!!!!
Tonerna som har räddat liv!
När det är över höjer Jake saxen upp emot himlen mot Clarence och jag inser att det är ju fortfarande Clarence låt såklart.
Jake bara för arvet vidare som den fina Little Big Man han är!


 

2 kommentarer:

  1. Så fint så fint...kärlek i dess renaste form.

    SvaraRadera
  2. Vackrare än allt annat....Tack Jake..Älskade älskade Clarence....

    SvaraRadera