Birro pratar med Gud

Är det han som sagt till honom att han ska vara med i Lets Dance??

Rapport från rehab

Är på avgiftning.För mitt bloggande.Dom säger att jag bara får skriva ett inlägg om dagen.Att jag måste återfå kontrollen säger dom över mitt bloggande.
Alltså jag har väl koll.Jag åker ju till mitt jobb och sköter min familj och betalar mina räkningar.Koll?Jag har järnkoll.Men dom gör det inte lätt för mig.Överallt i alla miljöer där jag vistas så utsätts jag för frestelser.På jobbet finns datorer överallt i alla rum.Det är lätt gjort så fort man får en ledig stund att smita dit och vips....utan att man själv vet hur det gått till så har man skrivit ett inlägg.Ibland behövs inga datorer.Det räcker att röra sig bland folk......jaha,där har du ett uppslag och så är cirkusen igång.Man dras in i det,det känns som om någon annan styr över mig.Man blir upphetsad på ett konstigt sätt och får svårt att fokusera....man bara måste komma till en dator och.........blogga
Nä jag tycker att jag har situationen helt under kontroll.Man har ju ett liv liksom.Bloggandet är bara en liten hobby.Jag skulle aldrig låta en sådan bagatell som en liten blogg få styra min vardag och mitt liv,
Skriker:VEM FAN LADDAR HEM!?JAG KOMMER INTE UT PÅ INTERNET!!!!!!!!!!

Desperat längtan

I

blir det nu då det var säsongsavslutning förra veckan.Vi är ikapp med avsnitten åxå så det finns inga avsnitt att ladda ner och nästa box kommer om en evighet
Tusen frågor står vi med.Vem dog?Var det Karl eller Orson?Hur gick det med Lynette?Mister hon bebisarna i magen och Gabbys och Carlos lilla Celia,hur gick det för henne?Inget får ha hänt Lynettes bebisar.Hon och Tom är dom enda som överlever allt och håller ihop,ändå har dom drabbats av cancer och ekonomisk kris och tusen andra kriser.Då är dom ändå dom som är mest lyckligt lottade.Ska Katherine någonsn komma ut från hispan och kommer Carlos och Lynette att bli vänner.Vi har inga svar.Bara en vår att vänta på.

3:e Advent idag

Dagens låt tillägnas Pappa

Jag är stolt över min sorg

Jensemannen går gärna omkring och bär Morfarskläder.Han har koftor och tröjor och en kostym som var Morfars.Det är hans sätt att hantera sorgen.Han spelar på Morfars piano som numera är hans och han spelar ett speciellt stycke av Chopin som Morfar tyckte så mycket om.Han bär kläderna och spelar musiken.Alla sörjer vi på olika sätt.
Så ligger en av Morfars koftor i tvättkorgen och jag lyfter upp den och drar in doften.Den luktar Pappa så starkt.Fortfarande.Det är allt jag har kvar.Aldrig mer ska jag få se honom.Aldrig mer ska jag få höra hans välbekanta röst i telefonen.
Aldrig mer ska jag få krama honom.Jag kramar en kofta.Jag kan inte förmå mig att tvätta koftan.Inte idag.Det får vänta.
Sorgen går i vågor.Man har bättre och sämre stunder.Sorg är svårt.Sorg är jobbigt.
Som med allt annat så får man sörja Lagom.Det innebär att man tillåts ha sitt sorgeår Man går igenom dom fyra årstiderna utan den saknade och sedan ska man ha landat.Någongång kan man minnas och tala om den döde men man får se till att hålla the shit together annars tycker omgivningen att man är påfrestande.Släpp det där nu.Livet går vidare.Vi ska alla den vägen vandra.
Han var ju gammal nu din Pappa och då är det helt naturligt att det som sker det sker.
Jag vill bara skrika
Tyst!
Ni har fel!
Det går aldrig över.
Ni har fel på alla punkter!
För det första
Min Pappa blev aldrig gammal
Han gick ifrån oss 88 år ung
Han levde till sista andetaget
Han var så närvarande i allt han gjorde
Omtänksam och engagerad
Intresserad av allt och alla
ständigt på upptäcksfärd i livet
Jaja...jag har åxå hört det där om att Vi ska alla den vägen vandra
Men det gör det inte på något sätt lättare
Det finns inget mer onaturligt än döden
Hur fatta att du aldrig mer
Aldrig mer ska få se
och röra vid
och lyssna till
den älskade människan du mist
Hur fatta
Sorgen och glädjen vandrar tillsammans
HannaPanna och jag talar om Morfar
Vi skrattar åt roliga minnen
alla hans egenheter
Vi skrattar och innan vi skrattat färdigt
bränner det till i ögonen
Insikten
Aldrig mer
Sorgen och glädjen vandrar tillsammans
Mattis i Ronja Rövardotter skriker ut sin förtvivlan
over att ha mist SkallePer
Han har alltid funnits
och nu finns han inte mer
Birro talar om sorgen över sina döda barn
Släpp det nu är rådet
Fokusera nu på ditt levande barn
Men Birro säger
Jag är stolt över min sorg
den är inget som ska gömmas undan
Den är en del av livet
En ständig följeslagare
Den går bredvid glädjen
Sorgen och glädjen vandrar tillsammans

Att vara en riktig svensk

http://www.alltomstockholm.se/julistan/article370498.aos
Simon och Tomas är två sköna härliga inredningskillar.Nu har Simon berättat om hur han vill ha sin jul och vad han inte tycker om.Det skulle han inte gjort.Då blir svensken upprörd.Ge fan i vårt pynt och våra tomtar.Vi svenskar vill ha det så.
Skriver dom i kommentarer till artikeln.
Vilka svenskar?Är jag svensk?Ja jag är född i Sverige men jag har aldrig gillat uttrycket "Vi svenskar"Jag känner mig inte direkt besläktad med folk som uttrycker sig så.
Om Simon kom hem till mig så tror jag han skulle vilja kasta ut det mesta för att inte säga allt i möbelväg.Men jag tror han hade gillat färgvalet på väggarna och Pelaren.Han hade definitivt gillat Pelaren.It´s one of a kind!

 

 

Neil

Nattens låt

Att knarka en blogg

Vi sitter i en ring och skruvar på oss.Stämningen är spänd.Vi ser oss rastlöst och generat omkring.Så kommer en person in och presenterar sig som  f.d. missbrukare numera nykter och han frågar rakt ut i luften vem som vill börja.
Alla skruvar på sig,ingen säger något.
Så tittar han på mig,du där säger han, börja du.
Allas blickar vänds mot mig.
Jag känner hur svetten börjar rinna 
This is it
Rösten bär mig knappt
när jag stammande tar till orda
Reser mig upp på darriga ben
och säger
Hej jag heter Dobbys matte och jag är bloggmissbrukare
Gruppen svarar
Hej Dobbys matte
Känns skönt på något sätt med gensvaret
Jag är en i gruppen
Jag är accepterad
Plötsligt känns det inte svårt alls utan bara skönt att berätta
Befriande och helt utan skam
Jag berättar hur det började och dom andra nickar instämmande
Hur jag började läsa andras bloggar lite försiktigt sådär
Mest på helgerna och aldrig någon längre stund
Bara kollade lite
Så blev det ju fler bloggar och jag tänkte att det där var väl inte så märkvärdigt
Det där skulle ju jag åxå kunna skriva
Jag menar herregud folk skriver vad dom äter till frukost och tar bild på någon jävla frukostfralla,det där kan jag ju göra så mycket bättre
Så började man mer och mer tänka att tänk om jag skulle starta en egen blogg
Det var lätt att komma igång,mycket enklare än jag trodde och man skrev lite
trevande sådär i början
Men snart vart man ju varm i kläderna och man skrev och man skrev
Det kommer liksom smygande
Man märker det inte i början
Det är ju så kul och trevligt att ha en liten blogg
Bloggen kontrollerar ju inte ens liv,jag menar man har ju ett liv och jobb och så
När man är ute och träffar folk så lyssnar man uppmärksamt på allt dom säger
kan bli användbart i bloggen
Tv,tidningar,allt medialt suger man i sig och man ser bloggrubriken innan man skrivit den
Tillslut kommer en dag när man får svårt att se skillnad på verkligheten och bloggen
Jag menar finns dom på riktigt alla dessa Alex o Birro o Sanna o Zytomierska o
alla andra i media eller är dom bara på låtsas och till för att skrivas om i min blogg
Jag pratar och pratar och känner hur allt lättar.
Nu ska det ut
Jag märker inte hur gruppen har tystnat 
Nu står dom upp och tittar på mig allihop
Jag ser något avvisande i deras blick
och nu kommer två män i vita rockar fram till mig
och dom börjar kränga på mig någon konstig tröja
Jag försöker värja mig
Men dom lyssnar inte
Jag förs bort och in i mörkret
Vaknar genomsvett
Puh vad skönt
Bara en mardröm
Men va fan
Det är galler på mina fönster
Hallå var är mina ljusslingor
Hallå hallå hallå
Hjääääääääääääääääääääälp